Hur jag (nästan) fick jobb på IKEAs huvudkontor i Japan9 min läsning

Att nätverkande ska vara så viktigt. Står du bredvid rätt person på rätt plats kan ditt liv ändras för alltid. Eller ja, nästan i mitt fall.

Den desperata jakten på jobb i Japan

Under 6 månader 2014 praktiserade jag på svenska ambassaden i Tokyo. Mitt mål var att hitta jobb i Japan och jag letade febrilt efter jobbmöjligheter passande en svensk under min praktiktid.

IKEA i Japan var min drömarbetsplats. Det går enormt bra för IKEA och de hjälper till att sprida en sanslöst bra syn på Sverige i Japan som vi på ambassaden var mycket tacksamma för. Under ett event på ambassaden deltog HR-ansvarige på IKEA, en medelålders japanska som stolt berättade om hur jämställt IKEA i Japan var. Detta var min chans!

Jag lyckades klumpigt ge henne mitt visitkort och berättade ivrigt om min önskan att jobba på IKEA. Hon tackade artigt och sa:

“Tyvärr har vi ingen möjlighet att anställa någon nu. Jobbsökarperioden för nyutexaminerade är över så en ansökning blir aktuell först till hösten. Kolla på vår hemsida och ansök där när nästa anställningscykel startar.”

Jag skulle alltså söka samma ingångstjänst som nyutexaminerade japaner. Ansökningstiden skulle vara till hösten och själva startdatumet skulle vara våren året efter. Det var ett stort fet “tack men nej tack”.

Mannen i den gula kostymen

Bara någon vecka innan min praktik var slut på ambassaden var jag riktigt nere. Alla hade berättat för mig vilken möjlighet min praktik på ambassaden var att nätverka, men jag hade 200 visitkort med intressanta möjligheter i handen och inga som nappade.

Så kom svenska nationaldagen.

Varje år hålls en stor fest på ambassaden 6 juni och alla storpampar är inbjudna: nobelpristagare, viktiga japanska journalister, politiker och affärsmän samt högsta hönsen på svenska företag som Volvo, Höganäs och, såklart, IKEA. Det var min sista chans, men jag hade inte längre några större förhoppningar.

Jag vandrade runt i lokalen med ett glas mousserande och studerade lugnt alla finklädda diginitärer. På borden var massvis av svenska maträtter uppdukade: gravad lax, sill, kokt potatis med dill och såklart köttbullar. I folkmyllret upptäckte jag min äldre kollega på ambassaden som stod och pratade med en intressant svensk man. Mannen var blond och ståtlig med ett ansikte som osade av självförtroende. Han var iklädd en gul kostym med orange slips, vilket var ett minst sagt intressant klädval som ändå konstigt nog passade på en svensk fest i centrala Tokyo.

Jag hoppade in i samtalet och vi pratade om lite allt möjligt. Samtalet började cirkulera kring mig och jag berättade skämtsamt om mina våndor. Min kollega fick en lurig glimt i blicken och sa: du vet väl att du står och pratar med IKEAs regionchef för Asien?

Förbluffat stelnade jag till och bara stod där en stund, oförmögen att säga något vettigt. Min kollega förstod vad som var på spel och började berömma mig inför denna otroligt viktiga person.

“Ser man på! Låt mig introducera dig till rätt person“, sa mannen i gul kostym, tittade runt i salen en stund och ropade på engelska “Peter, kom hit!”.

Peter. Peter List. Australiensaren som är CEO för IKEA Japan?

Det magiska visitkortet

 

Mycket väl så dök han upp. Han var kortväxt men såg vältränad ut. Han granskade mig med blicken medan mannen i gul kostym berättade om mina meriter.

Peter: Jaha, så du söker jobb i Japan?

Jag: Ja, min praktik på ambassaden tar slut snart så…

Peter: Talar du flytande japanska?

Min kollega: Ja, han är mycket duktig!

Peter: Vi expanderar mycket i Japan nu och letar alltid efter talangfullt folk.

Jag: Men jag hörde från din kollega att arbetssökarperioden är över för i år…

Peter: Vem var det du talade med? Allt jag kan säga är att det japanska rekryteringssystemet är skrattretande. Att vi bara skulle söka folk två gånger om året… Vi är alltid intresserade av talanger! Här är mitt visitkort, skicka ditt CV så ska vi se vad vi kan göra.

Han tog fram sitt visitkort, skrev slarvigt ner sin emailadress och gav det till mig. Vi fortsatte prata om lite allt möjligt men jag kunde knappt fokusera då jag hela tiden kände närvaron av vad jag höll i handen. Från hopplös och snart arbetslös till IKEA Japans CEOs personliga emailadress i min hand.

En misslyckad intervju eller bara trevlig fika?

Jag skickade snabbt in mitt CV och väntade länge på ett svar. Under tiden fick jag som tur var projektanställning på ambassaden över sommaren och kunde andas ut lite. En japanska från IKEAs HR-avdelning kontaktade mig till slut. Jag hade ju inte sökt någon utlyst tjänst så det hela var ganska vagt. Tanken var att jag skulle komma till deras huvudkontor så vi kunde “lära känna varandra”.  Jag begav därför mig mot deras huvudkontor i Chiba en på tok för varm augustidag.

Kontoret var med sina modiga färger och sparsamt möblerade öppna ytor precis så IKEA-aktigt man kunde tänka sig. Det var även uppmuntrande att se så många utlänningar vandra runt på kontoret.

Själva mötet var minst sagt underligt. Det var två personer från HR-avdelningen närvarande, unga pigga japaner i 30årsåldern. De var på direkten väldigt tydliga med en sak: detta var ingen arbetsintervju. Jag hade inte sökt någon utlyst tjänst egentligen utan hade fått deras uppmärksamhet på grund av en viss Peter List. Orsaken till att jag rest i över en timme till deras kontor var därför att ta en avslappnad fika tillsammans och för dem att få reda på mer om mig.

Det var just det som var mitt problem: jag visste inte vilken typ av tjänst jag sökte! Jag mumlade i skägget när jag pratade om “marknadsföring av svenska värderingar” och kunde inte komma med något konkret. Det måste låtit som om jag försökte bli IKEA Japans token Swedish guy.

Språksvårigheter och den förbannade augustifukten

Intervjuarna var vänliga nog att låtsas vara intresserade och ställde många följdfrågor. Jag lyckades kommunicera min vilja att jobba på IKEA väl och tror ändå intrycket jag lämnade var bra, men det fanns ett annat problem: hälften av samtalet skedde nämligen på engelska. Min japanska var på den tiden inte helt klockren då jag aldrig jobbat på ett japanskt företag förut utan bara på svenska ambassaden – som ibland var mer svenskt än Sverige. När jag blev ombedd att beskriva vilken typ av jobb jag eftersträvade eller vilka kvalifikationer jag hade så blev det direkt väldigt svårt.

Det hjälpte inte att jag hade svettats kopiöst i augustifukten på vägen till kontoret. Även det luftkonditionerade rummet kändes stekhett. Trots det vägrade jag ta av mig blazern så de inte kunde se min dyngblöta rygg. De såg däremot att jag hade svårigheter att uttrycka mig på japanska och sa vänligt att det var okej att “prata på engelska också“. Jag tog tacksamt emot möjligheten och kastade mig in i samtalet med en ny iver.

Intervjun varade i nästan en timme och när deras lista på frågor var avklarad lämnade jag kontoret bugandes, med några loftiga löften om att “vi håller kontakten”.

Vad hände sedan?

I slutändan ledde allt detta ingenstans: Jag fick senare jobb på Oakhouse, företaget i vars share house jag hade bott i (en jobbmöjlighet jag också fick via kontakter). Då blev jag så upptagen att det inte längre blev aktuellt att försöka med IKEA mer. Vi hade lite kontakt över LinkedIn men de bad mig alltid ansöka de utlysta tjänsterna på deras hemsida. De tjänster som utlystes var mest mer kvalificerade positioner och jag kunde inte förmå mig att söka.

Men hade min japanska bara varit något bättre den dagen eller hade jag haft en saftig marknadsföringsutbildning under bältet kunde det ha varit annorlunda.

En avstickare med Volvo

Det visade sig förstås att IKEA-mannen med gul kostym hade en fru som var högt uppsatt på Volvo i Japan. Även hon sa: “det är så himla svårt att hitta talangfulla utlänningar som kan japanska här… Vi vet inte var vi ska leta!” Jag förklarade att hennes böner hade blivit besannade och gav henne mitt visitkort. Under månaderna som gick hade jag en aktiv korrespondens med en HR-ansvarig på Volvo. Hon gick så långt att hon aktivt frågade ett flertal chefer om dem hade behov av någon som mig. Hon gjorde med andra ord nästan jobbet åt mig!

Intresse verkade finnas och jag blev kallad till intervju. I slutändan drog processen ut på tiden och jag behövde snabbt hitta ett jobb, så jag tackade nej till intervjun och valde Oakhouse i slutändan. Om det var ett bra val kommer vi aldrig få veta…

Så vad ska man ta med sig från denna historia?

Om det är något som blivit tydligt för mig under mina år i Japan så är det detta: Vill du hitta jobb i Japan på ett svenskt företag är nätverkande verkligen viktigt. Utan några nämnvärda meriter lyckades till och med jag komma nära ett jobb på ett svenskt företag, bara för att jag befann mig på en svensk fest i Tokyo.

Vill du veta mer om jobbsökning i Japan har jag även andra inlägg där du kan läsa mer konkreta tips på hur man hittar jobb i Japan.